Jaha.
Jag har hunnit tänka efter nu, och jag har kommit fram till att arbetsinriktad praktik ändå är det bästa för mig. Jag avskyr att systemet ser ut såhär, jag avskyr att jag kommer jobba för en slavlön. Men här i stan finns af samverkan och enligt min socionom är dom mycket bra. Och jag är för funktionshindrad för att klara av livet. Jag behöver något att förhålla mig till, jag behöver stöd och hjälp. Herregud vad jag har skämts över det. Det var först när min psykolog började nysta i mina tvångsbeteenden som jag berättade för dom att livet inte funkar för mig. Att det inte bara handlar om smärtan. Att det är mer än så, större än så. Jag minns att jag sa ibland känns det som att det är något grundläggande som saknas i mig, nåt som gör att jag bara inte orkar. Livet är mig övermäktigt. Då, för första gången i mitt liv, vågade jag erkänna:
Jag klarar inte av att hålla det rent hemma. Det bara går inte. Jag klarar inte av att äta ordentligt. Det går alltid månader mellan att jag tvättar. Ibland duschar jag inte på fem dagar, för jag orkar inte. Det går inte. Jag får extrem ångest. Av allt. Till och med av att borsta tänderna.
Det syns ju inte på mig. Jag passerar för neurotypisk. Jag passerar på alla sätt. Ingen ser mig och tänker "hm, hon har nog enorma problem med att klara av basala livsgrejer!". Absolut ingen gör det. Men det är så det ligger till. Jag är väldigt funktionsnedsatt. På fler sätt än ett.
Så rent realistiskt så behöver jag stöd och hjälp även efter rehabiliteringen. Af samverkan är det bästa för mig (och jag ska tvinga dom att ge mig jobb där jag vill jobba, för jag kommer inte gå dit om jag kommer behöva jobba på nåt jävla café).
Jag accepterar, jag lär mig om, jag jobbar så jävla jävla hårt. Fy fan vilken krigare jag är.
Och så idag säger psykologen till mig att hon ska kolla vad det kostar att göra asd-utredningar privat, för det finns en stor stor risk att psykiatrin inte antar mig. Psykiatrin i den här regionen är så fullständigt överbelastad att dom bara tar allvarliga fall. Att det krävs att jag är utblottad och uttömd och utan stöd och dödsfärdig.
Och det är inte värdigt. Sverige ditt jävla fucking kukland, det är inte värdigt. Att få en asd-diagnos är vitalt i mitt liv, för min livskvalité. Utan det kommer jag aldrig få det stöd och den hjälp jag behöver. "Diffusa" smärtsyndrom är inte tillräckligt, beskriver inte alla mina problem, kommer aldrig ge mig det jag behöver.
Jag pratar med mamma, gråten i halsen alltid gråten i jävla halsen, och hon säger att hon tar ett banklån om det behövs. Att det här är så viktigt.
Och jag säger att nä. Det kan du inte göra, så får det inte gå till.
Min mamma ska inte behöva ta ett banklån för att jag ska få den hjälp jag har rätt till. Fy fan Sverige, fy fan vad jag HATAR dig, jag AVSKYR dig. Du är så nedmonterad och ful och du hjälper bara dom som har råd. Du har blivit så kall och hård och fruktansvärd.
Jag förstår inte att det får gå till såhär. Jag kan inte förstå att det senaste året i mitt liv har varit på riktigt, att jag har genomlevt alla dessa sjukvårdshaverier. Men det bara fortsätter hända. Och jag får aldrig vila. Jag får aldrig fucking vila.
Min mamma kan inte ta ett banklån för att jag ska få en diagnos. Så får det inte gå till. Det får inte gå till så.
Jag har hunnit tänka efter nu, och jag har kommit fram till att arbetsinriktad praktik ändå är det bästa för mig. Jag avskyr att systemet ser ut såhär, jag avskyr att jag kommer jobba för en slavlön. Men här i stan finns af samverkan och enligt min socionom är dom mycket bra. Och jag är för funktionshindrad för att klara av livet. Jag behöver något att förhålla mig till, jag behöver stöd och hjälp. Herregud vad jag har skämts över det. Det var först när min psykolog började nysta i mina tvångsbeteenden som jag berättade för dom att livet inte funkar för mig. Att det inte bara handlar om smärtan. Att det är mer än så, större än så. Jag minns att jag sa ibland känns det som att det är något grundläggande som saknas i mig, nåt som gör att jag bara inte orkar. Livet är mig övermäktigt. Då, för första gången i mitt liv, vågade jag erkänna:
Jag klarar inte av att hålla det rent hemma. Det bara går inte. Jag klarar inte av att äta ordentligt. Det går alltid månader mellan att jag tvättar. Ibland duschar jag inte på fem dagar, för jag orkar inte. Det går inte. Jag får extrem ångest. Av allt. Till och med av att borsta tänderna.
Det syns ju inte på mig. Jag passerar för neurotypisk. Jag passerar på alla sätt. Ingen ser mig och tänker "hm, hon har nog enorma problem med att klara av basala livsgrejer!". Absolut ingen gör det. Men det är så det ligger till. Jag är väldigt funktionsnedsatt. På fler sätt än ett.
Så rent realistiskt så behöver jag stöd och hjälp även efter rehabiliteringen. Af samverkan är det bästa för mig (och jag ska tvinga dom att ge mig jobb där jag vill jobba, för jag kommer inte gå dit om jag kommer behöva jobba på nåt jävla café).
Jag accepterar, jag lär mig om, jag jobbar så jävla jävla hårt. Fy fan vilken krigare jag är.
Och så idag säger psykologen till mig att hon ska kolla vad det kostar att göra asd-utredningar privat, för det finns en stor stor risk att psykiatrin inte antar mig. Psykiatrin i den här regionen är så fullständigt överbelastad att dom bara tar allvarliga fall. Att det krävs att jag är utblottad och uttömd och utan stöd och dödsfärdig.
Och det är inte värdigt. Sverige ditt jävla fucking kukland, det är inte värdigt. Att få en asd-diagnos är vitalt i mitt liv, för min livskvalité. Utan det kommer jag aldrig få det stöd och den hjälp jag behöver. "Diffusa" smärtsyndrom är inte tillräckligt, beskriver inte alla mina problem, kommer aldrig ge mig det jag behöver.
Jag pratar med mamma, gråten i halsen alltid gråten i jävla halsen, och hon säger att hon tar ett banklån om det behövs. Att det här är så viktigt.
Och jag säger att nä. Det kan du inte göra, så får det inte gå till.
Min mamma ska inte behöva ta ett banklån för att jag ska få den hjälp jag har rätt till. Fy fan Sverige, fy fan vad jag HATAR dig, jag AVSKYR dig. Du är så nedmonterad och ful och du hjälper bara dom som har råd. Du har blivit så kall och hård och fruktansvärd.
Jag förstår inte att det får gå till såhär. Jag kan inte förstå att det senaste året i mitt liv har varit på riktigt, att jag har genomlevt alla dessa sjukvårdshaverier. Men det bara fortsätter hända. Och jag får aldrig vila. Jag får aldrig fucking vila.
Min mamma kan inte ta ett banklån för att jag ska få en diagnos. Så får det inte gå till. Det får inte gå till så.